Frostalver

Frostalver klär sig i ljusa färger som ofta går mot vitt, grått eller ljusblått. Deras hudfärger går mot vitt eller blått och de föredrar smycken i silver – med blåa, genomskinliga eller vita stenar. Deras kläder har ibland inslag av hudar från deras fallna och vördade ulvar, detta är inte för värme utan endast bekvämlighet eller status.

  • Hemland: Island
  • Huvudstad: Köldagård
  • Landssymbol: Två ulvar under ett träd
  • Huvudreligion: Köldens Modersträd Idrëa och hennes ulvar Ithar och Ithra.
  • Ledare: Drottning Arunia Larulion
  • Magi: Frostalver kan kasta magin kyla en gång dagligen. Oftast behöver de dock använda den på sig själva för att klara värmen.

Kultur

Frostalver är en tillbakadragen och fientlig sorts alver som härstammar från Islands tundror. Där, ute i de vinande vindarna och långt från Islands andra bosättare, ligger deras frusna Modersträd Idrëa som de dyrkar som sin gudinna. Runt trädet har ett skyddande tempel i svart sten byggts, som täcks av ett lager snö och is året om. Templets prästerskap tränar frostalver till lojala krigare från barnsben och drillar dem inte sällan så hårt att de dör i templets kyliga hallar. Utanför templets ring ligger frostalvernas huvudstad Köldagård, nedsänkt i marken och skyddad från inkräktare av en mur av kall, blå is.

Kalla vindar och snö viner ständigt ur klorna på Idrëas isiga rötter då det upprättats en magisk portal till Niflheim där. På andra sidan, i Niflheims kalla och nattsvarta domän, bor frostalvernas drottning i ett slott av mörk is. Idrëa är likt kölden själv en obarmhärtig gudinna som passar frostalvernas livssyn väl, när hon uppenbarar sig för sitt folk tar hon formen av en högrest, vacker alvkvinna följd av sina två frostulvar Ithar och Ithra. Ulvarna som frostalverna använder som vördade riddjur och följeslagare är alla barn till Idrëas frostulvar och är så högt ansedda att de pryder de kungliga fanorna.

Historia

Frostalverna härstammar liksom alla alver från Högalvernas och deras kolonier från begynnelsen av Midgård. De är de första som bosatte Island och fann Idrëa. Från frostalverna härstammar sedan svartalferna, en utstickargrupp vars ursprung kan härledas till en prinsessa och hennes många följare, som bröt kontakten med sitt folk och så småningom bildade sitt eget rike. Under de tusentals år som gått har svartalferna vuxit i antal och tagit alltmer mark vilket lett till att den tjocka is som en gång täckte hela Island har tryckts bort och nu endast täcker de norra tundrorna.

Svartalfer och Frostalver

Svartalfer och frostalver har länge varit ovänner men enades nyligen i en ostabil allians och drev människorna från Island. Även om svartalferna och frostalverna var överens om att nästa mål var en invasion och erövring av mer land åt deras folk så var de kluvna i hur denna plan skulle realiseras. Då dvergkonungen var svartalferna trogen utvisades många dvergir som visade sympati för människor och gömde undan dem under utrensningen. Dvergkonungen fäste runt vulkanen Katla var nyckeln för en plan som svartalferna smitt i hemlighet. Med hjälp av kraftfull magi och dvärgarnas kunskap om Katlas inneboende kraft vävde svartalfernas präster en besvärjelse som satte hela landmassan i rörelse med ett djupt muller. Politisk turbulens uppstod i alliansen och ett mindre inbördeskrig bröt ut under de kommande dagarna, frostalver stormade vulkanen Katla och störde ritualen – men något gick snett. Där Island skulle ha stannat utanför Norges kust kastades nu landmassorna ihop med en väldig kraft. Enorma stycken av land kolliderade och lyftes högt över varandra innan de rasade samman. När dammet hade lagt sig stack väldiga klippor upp ur marken likt en mur mot Island, med strömmar av långsamt flytande lava som droppade ner över kaoset.  Inte nog med att flera norska byar längs kusten var utplånade, även alverna hade lidit förluster med flera stora alvfästen och städer på Island som hade skakats itu i kollisionen. Islands alver reste sig nu ur kaoset och återupptog sina i bästa fall kalla relationer till varandra, med sina blickar fästa utåt mot det land som nu låg tillgängligt.