Svartalfer

Svartalfer är en av de mörkaste av Midgårds raser och tillber dödsgudinnan Hel.  Då svartalfer är särskilt isolerade från omvärlden, även i alvmått,  är de ofta okunniga om andra kulturer och deras förehavanden.

Svartalfer har tack vare sin tillgång till varma källor och vulkaners kokande inre gjort sig fria från de ursprungliga Frostalvsdrag de haft. Den blåaktiga huden har återigen antagit mänskliga kulörer, även om den oftast täcks i vitt smink för att hedra Hel. Denna vitsminkning är så pass vanligt förekommande att många felaktigt antar att svartalfer är likbleka, även i diverse skrifter skrivna av lärda. De har långa, spetsiga öron och klär sig i svart, mörkrött eller mörkgrått.

Präster eller Prästinnor från templet T’idaz bär alla långa, svarta klänningar fodrade med rött tyg och är märkta månens symbol i pannan. Utöver detta bär de även en tiara i silver med solen och månens symboler.

  • Hemland: Svartálfaheimr
  • Huvudstad: Niflaar
  • Landssymbol: En liggande måne krönt av en mindre sol
  • Huvudreligion: Dyrkare av Hel
  • Ledare: Svartalfsrådet
  • Magi: Svartalfer kan skapa mardrömspulver. Den som blir utsatt för pulvret börjar hallucinera kring sina värsta mardrömmar och blir paralyserad av skräck. Varar 1-2 minuter.

Historia

Svartalfer härstammar från de frostalver som en gång i tiden följde sin prinsessa Tuwiën efter att hon hört Hels kall. Söderut, omgivna av vulkanisk aktivitet, bildade Tuwiën och hennes fanatiska följare staden Niflaar och motsatte sig snart öppet frostalvernas anspråk på Island. Med hjälp av sina nya allierade i dvergkonungen och deras kunskap om Midgårds inre tryckte de snart den tjocka isen som länge ockuperat större delen av Island. Den mark de nu lagt beslag på benämnde de Svartálfaheimr. De ser sig själva som de utvalda och de följer sina religiösa ledare med en hänsynslös fanatism.

Styre

Från huvudstaden Niflaar styr Svartalfsrådet över Svartálfaheimr, ett råd som bildats då inte ens de av Tuwiëns egna blod ansågs värdiga att axla manteln som ledare över Svartalferna, något Tuwiën själv ska ha kommenderat. Rådet består av representanter från hela svartalfssamhället, från såväl hantverkare och soldater till prästinnor och präster från det helgade templet T’idaz. Även ett fåtal dvärgar som valts ut av dvergkonungen själv har hedrats med en plats på detta råd.

Emellanåt fylls även den högsta av stolar i rådet av Överprästinnan eller Överprästen, Hels språkrör. Med vaksam blick och Hels ord i åtanke överser denne rådet och även om de sällan lägger sig i alldagliga konflikter och beslut har de makten att ta kontroll över rummet närhelst det passar dem. Följs inte Hels ord kan de på eget bevåg avrätta den skyldige på plats utan så mycket som ett ord i protest från de närvarande. I kriser nyttjar Översteprästinnan eller -prästen detta mandat att styra över sitt folk och säkerställa deras fortlevnad.

Svartalfer och Frostalver

Svartalfer och frostalver har länge varit ovänner men enades nyligen i en ostabil allians och drev ut människorna från Island. Även om svartalferna och frostalverna var överens om att nästa mål var en invasion och erövring av mer land åt deras folk så var de kluvna i hur denna plan skulle realiseras. Då dvergkonungen var svartalferna trogen utvisades många dvergir som visade sympati för människor och gömde undan dem under utrensningen. Dvergkonungen fäste runt vulkanen Katla var nyckeln för en plan som svartalferna smitt i hemlighet. Med hjälp av kraftfull magi och dvärgarnas kunskap om Katlas inneboende kraft vävde svartalfernas präster en besvärjelse som satte hela landmassan i rörelse med ett djupt muller. Politisk turbulens uppstod i alliansen och ett mindre inbördeskrig bröt ut under de kommande dagarna, frostalver stormade vulkanen Katla och störde ritualen – men något gick snett. Där Island skulle ha stannat utanför Norges kust kastades nu landmassorna ihop med en väldig kraft. Enorma stycken av land kolliderade och lyftes högt över varandra innan de rasade samman. När dammet hade lagt sig stack väldiga klippor upp ur marken likt en mur mot Island, med strömmar av långsamt flytande lava som droppade ner över kaoset.  Inte nog med att flera norska byar längs kusten var utplånade, även alverna hade lidit förluster med flera stora alvfästen och städer på Island som hade skakats itu i kollisionen. Islands alver reste sig nu ur kaoset och återupptog sina i bästa fall kalla relationer till varandra, med sina blickar fästa utåt mot det land som nu låg tillgängligt.