Svartblods Myter & Legender

Svartblodens ursprung

Var svartblod kommer ifrån eller vem som skapat dom är det svårt att reda ut, dels på grund av svartblodens kaotiska natur och dels på grund av en mycket svag skriftlig tradition. De flesta svartblodsklaner har sina egna legender och berättelser. Dessa behöver inte alls stämma överens med de hos grannklanen. Således måste man till stor del gå till utomstående källor för att kunna få någon form av bild av hur det kan ligga till. Här nedan följer två teorier.

Den saxiska munken Athelbrecht från Cologne som under sent 900-tal reste mycket i Skandinavien, Sibirien och andra svartblodstäta områden noterade att en väldigt vanlig legend hos de klaner han besökte handlade om en slags modersgrotta. Dessa berättelser skilde sig markant åt men de hade ett par aspekter som minsta gemensamma nämnare och det är att alla svartblod kommer från en ursprungsgrotta där de har legat i dvala tills de vaknade och krälade ut och mötte världen. Grottan skall ligga belägen där det finns berg och träd taggar eller som sticks, och vintrarna är långa.

Athelbrecht som troende kristen knyter också ihop dessa skildringar med Bibeln och berättelsen om Kain och Abel. I detta antagande lutar han sig på skrifter från den frankiska biskopen Liudhard av Kent som i slutet 500-talet skrev: 

De är ökända vandrare i gränslandet mot vildmarken och bortom därom.

De ockuperar hedland, träsk och berg, sedan Skaparen fördömt dem.

Ty Kain dödade Abel i avund för skaparens gunst.

Men mordet skänkte honom ingen glädje utan misär. 

Hans dåd väckte de monster som slumrat sedan Lucifers fall.

Fram ur hålorna kravlade bestar och jättar. 

Alver och orcneas, som även de var jättelika.

Sedan denna tid har dessa kämpat emot Guds vilja och allt som gott är.

De goda har länge stridit mot dessa monstrum under lika lång tid.

De har stridit i Guds namn.

Samma tankar återkommer sedan ca 200 år senare i kvädet om Beowulf. Intressant att notera är att dessa källor tenderar att föra samman svartblod med både alver och jättar, vilket antyder ett gemensamt ursprung om inte släktskap. 

Snorre Torgrimsson gode, den isländska hövdingen och skaldetecknaren som undkom frost- och svartalvernas utrensningar på Island och slutade sina dagar på Grönland för bara några årtionden sedan, berättar en annan historia. Men återigen är skildringen av hur svartbloden krälar upp ur hålor från underjorden centrala. Snorre hävdar att svartblod (även troll, dvärgar och alver) är avkomlingar till de likmaskar som kort efter Ymers död, uppkom ur jättens döda kött. En spontan skapelse som sätter svartbloden utanför Odens, Vile och Ves visioner om världens uppbyggnad och kronologiskt före människans skapelse. Snorre använder ömsom ordet orken och thurs i sin beskrivning av dessa varelser, men de är uppenbart synonymer.

Dessa mänskliga beskrivningar skulle i stort sett varje svartblod påstå vara skitsnack och förolämpningar. Dessutom finns det många fler skapelseberättelser i den kaotiska svartiska kulturen. 

Platser

Anaruk

Det finns många myter som utspelar sig i Anaruk, det område där förfäderna grundade mäktiga riken och klaner. I västra delen finns enligt legenderna Mâshna – landet med två floder och i öster bergskedjan Zardkuh-Shâgroz. 

En av de mer spridda legenderna handlar om den om en mäktiga tark-dushatar. Klanen Uzgadûdatari Bolgs version av denna legend som har flera vanligt förekommande element berättar om den mäktiga men förrädiska tarken Shakh-Gûl. Dushataren Shakh-Gûl som samlade stora arméer med både tarki och zahai. Shakh-Gûl ska ha varit den första tarken som valde att gå sina egna vägar och inte vara albais verktyg och slav. Han gjorde uppror mot mot pâken och var med hjälp av skickliga klanledare från såväl uruki som kâphuli mycket framgångsrik på slagfältet. Zahais visaste och listigaste mästare delade med sig om sin kunskap om pâkeni. De tog fram en plan för att slutligen krossa albai. Ett enormt torn skulle byggas. Från detta skulle sedan zahais mäktigaste ushatar Katar kunna stöta sitt spjut i ett av himmelsguden Ankhârs ögon och åter kasta in världen i mörker. 

Men Shak-Gûl var girig, han ville ha de visas kunskap för sig själv. På grund av hans svek föll förbannelse över Anaruk. Tarki kunde inte längre förstå instruktionerna från de visa och listiga zahai och tornet föll. Men inte förrän Katar den mäktigaste av alla zahais krigare hann slunga sitt spjut mot Ankhârs öga. Han hade fått en uppenbarelse om vad som höll på att ske. Varningen gjorde att Katar hann rusa upp i tornet och från dess topp utförde han sitt dåd. Men i samma ögonblick som spjutet lämnade hans hand började tornet att falla samman. Spjutet, som annars med all säkerhet hade genomborrat Ankâhr öga och skalle, slant. Istället för att döda den hemska Ankâhr och åter försänka världen i mörker så förblindades hen bara. 

Det är legenden som berättar hur natten och månen skapades och hur det kommer sig att människorna jabar olika och att det bara är zahai som talar det enda sanna språket.

Men vad hände med Shakh-Gûl? Han slutade sina dagar som snaga i zahais koppargruvor.

Svartiska ord i stycket

ana = flod, ruk = fyra, mâsh = två, zard = konstig, kuh = spets, shâgroz = bergskedja, tark = människa, dushatar = magiker, uzg = sten, klippa, gadûdatar = karvare, ristare, bolg = blodig, modig, shakh = ledare, kung, gûl = magiker, vålnad, zahai = svartblod, alba = alv, pâken = alv, uruk = orch, kâphul = vätte, ushatar = krigare

Fukaush-Karth

Långt i söder, på andra sidan av två hav, ett av vatten och ett av sand ska det mäktiga Fukaush-Karth ligga. En mäktig skog där solens strålar har svårt för att tränga ända ner till marken och där regn och fukt snabbt rostar rustningar av järn och gör att läder ruttnar. I skogen sägs zahai jaga sitt byte på det gamla sättet med bara händer, klor och tänder som redskap. Där sägs det finnas både spatâki och de jättelika thumpatâki, khmugstâzi och flera stora kattdjur. Den mäktiga floden som flyter genom Fukaush-Karth sägs både ha tathkarkû och shumkorlash. Alla mäktiga och imponerande byten för en sann jägare. Enligt berättelserna om Fakaush-Karth är alla zahai där mäktiga krigare vilka smyckar sig med fjädrar, guld och kroppsmålningar.

Fakaush-Karth kan mycket väl finnas, mycket tyder på det. Men ingen ingen känner till någon som varit där, så det kan vara resultatet av en lite väl överentusiastisk sagoberättare.

Svartiska ord i stycket

fukaush = mäktig, karth = snårskog, zahai = svartblod, spatâk = apa, thumpatâk = gorilla, khmugstâz = hyena, tathkarkû = krokodil, shumkorlash = flodhäst

Mashâpol

En legend som envist biter sig fast bland svartblod är legenden om modersgrottan – Mashâpol, den plats som enligt legenden alla svartblod en gång kom ifrån. Olika klaner och grupper har nästan alltid en eller ett par legender om hur de första zahai krälade ut ur Mashâpol i tidernas begynnelse. Likt det svartiska språket varierar beskrivningarna stort hur det gick till, varför svartbloden lämnade grottan och vandrade ut i världen, om den fortfarande finns eller om den förstörts eller mystiskt försvunnit. Det i stort sett alla berättelser är överens om är att Mashâpol ligger någonstans i norr, där skogarna har taggiga träd och där vintrarna är långa, mörka och fruktansvärt kalla.

Svartiska ord i stycket

ma = mor, shâpol = grotta, zahai = svartblod

Zuêns Stralbaur

Det som numera av människorna anses vara delar av Norfolk och Suffolk i England, var för länge sedan den ökända klanen Kafakshrakatari. De styrde och terroriserade omkringliggande områden från de fruktade bosättningen Zuêns Stralbaur. Det sägs att den  bestod av flera hundra gruvliknande schakt med gångar och rum som kunde hålla över ett par tusen av zahia. Zuêns Stralbaur är känd för sin högkvalitativa flinta, väl lämpade att framställa fantastiska vapen. Kafakshrakataris elitgarde bar yxor och klubbor av bäst Zuêns Stralbaurflinta, och dessa visade ofta upp övernaturliga egenskaper. Ett sådant vapen är idag enbart genom sin stamning respektingivande, men skulle någon komma över ett med magiska krafter så äger de i sanning en mäktig artefakt.

Zuêns Stralbaur föll för länge sedan. Buri, guri och stabai, ushatari och snaga slaktades av de onda karkanzoli och deras primitiva tarki allierade. Några klaner i det som av människor kallas Skotland hävdar anspråk på att vara de sanna arvtagarna till mäktiga Kafakshrakatari.

Svartiska ord i stycket

zuêns = helig, stral = flinta, baur = håla, kafak = skalle, shrakatar = samlare, zahai = svartblod, bur = man, gur = kvinna, staba = barn, ushatar = krigare, snaga = slav, tjänare, karkanzol = alv, tark = människa