Vad en själ var för något hade Grumkluck inte riktigt greppat. Det är ett svårt koncept att förstå när man själv ingen har. Men utifrån vad han och hans vänner kommit fram till när de diskuterat saken så var det uppenbart att den stora stenen innehöll något som kunde beskrivas som en själ. Eller vart fall en del av en.
Mannen som envist släpade den stora stenen genom Dimmornas dal kom från människobyn. Han var tungt lastad. Utöver stenen kånkade han också på en stor yxa, något de närmaste träden muttrade ilsket om, och kanske hade han ett äpple eller två i bältesväskan.
“Titta! En sån’ människo-person!”, viskade Skruckpuss “Ska vi busa med den? Den kanske börjar skrika roliga ord!” fnissade hon
“Blää! Den ser ut som en löken. Ska vi kasta pinnar på den?”, svarade Knurrgack som fortfarande var sur över att han nyligen igen blivit lurad att ta ett stort bett av en lök istället för vad han trodde var det perfekta äpplet.
Jo, mannen såg faktiskt lite ut som en lök. Det höll Grumkluck med om. Men det som verkligen fångat hans uppmärksamhet var stenen.
“… Du Skruckpuss… hur var den där drömmen om det där barnet du hade?” undrade han medan Knurrgack började samla på sig de mest kastvänliga pinnarna han kunde hitta.
“Hjorvards bane-barn?” frågade Skruckpuss
“Jå! Så hette den,” svarade Grumkluck
“Jo det var så att när Drömmaren slutar drömma så poff finns int’ vi mer! För att Drömmaren ska fortsätta drömma behövs det en Hjorvards bane-barn… eller kanske det bara var en bane… Hmm jo det var nog int’ något barn med i drömmen faktiskt… bara en Hjorvards bane.” svarade Skruckpuss men hon tappar snart bort sig när Knurrgack avbryter.
“Titta! Löken kastar stenen i den äckliga porten!”
Och mycket riktigt. Mannen i dalen hade lyckats ta sig ända fram till Dödens port. Han hade slitit upp porten och på andra sidan kunde de tre knytten skymta ett grått dött landskap täckt av aska och is. Först kastade han in yxan till trädens stora lättnad, men sedan när mannen kastade in stenen ändrades plötsligt landskapet på andra sidan porten. Ett kort ögonblick kunde de skymta en tät skog med enorma ormbunkar och träd. En onaturlig varm bris fylld med lukten av träsk och regnblöt skog drog in genom porten. En vind och en doft som inget knytt eller väsen i Gladsmark kunde missa. Ögonblicket senare flimrade landskapet till och porten upplöstes i dimma.
“Det där var Hjorvards bane”, konstaterade Skruckpuss “I drömmen så sa de att vi måste hitta den! Och en ny Hjorvard också, men jag vet int’ hur en sån’ ser ut!”
“Varför ska vi hitta det? Det låter svårt…” frågade Grumkluck.
“För att öppna porten till drömmarens sinne eller något sådant” svarade Skruckpuss.
“Ojdå… Nu är ju barnet i porten! och porten är borta…” suckade Grumkluck.
“Löken också!” sa Knurrgack.
