Det pratas glatt och varsamt vid den varma elden. Några njuter av ett horn mjöd.
En frän lukt stiger upp från den kokande kittel och blandas med lukt av blod och svett. Men de samlade verkar inte känna av doften.
Plötsligt hörs ett rop på hjälp, vem som skrikit syns inte ännu. Alla blir tysta och reser sig hastigt. På deras förkläden syns det i flera fall blod. Gladsheims sjukstuga är inte mycket mer än ett tält, men det har redan blivit en samlingsplats för alkemister, örtlärda, fältskär och helare av olika slag. Byn har kämpat med år av strid, död och hemskheter. Sjukstugan framtid är osäker. Byn kämpar med höga skatter i ett försök att både finansiera den nya inrättningen och samtidigt stärka byhirden. Donationerna från rika ätter räcker inte till. Speciellt inte nu när omlandet har slutat handla med byn till följd av lagmannens och dennes tillförordnades ovilja att låta Gladsmarksbor uttala sig vid Gladstinget i våras.
De som ropat syns snart stappla ut ur skogen vid kapellet. Det är två ur byhirden som släpar sin blodiga härse mellan sig. Det är mycket blod. Stämningen vid sjukstugan är spänd men lugn. Ett småtroll börjar snurra runt, pillar på allt och stör de som arbetar för fullt med att rädda liv. Men de tycks vana vid dess närvaro och snart får de hjälp av övriga närvarande att distrahera trollet.
I sjukstugan har man lämnat allt som heter tro utanför. Resurserna och frivilliga räcker inte till för att skilja på de olika uppfattningarna om gudavärlden. Kristna och Asatroende jobbar sida vid sida för att rädda liv. Kristina patienter välsignas av munkarna medan de asatroende får böner från Eirs svurna fältskärer.
Alkemister och örtkunniga bidrar med sina brygder och assisterar. En verkligen speciell plats i en by drabbad av så mycket ondo.
