Det är en kall novemberdag men ännu syns inget frosttäcke. Skogen ligger tystare än vanligt då de flesta djuren gömt sig i sina hålor. Löven täcker marken i ett färgglatt skimmer och man hör tydligt regnets framfart. Det är mörkare och kallare än vanligt, kylan är råare än den brukar vara och djuren och varelser som normalt inte påverkas känner av att något är annorlunda. Tystnaden har senaste tiden varit ovanlig, ofta kan man höra hur gudar och andar gör besök i skogens djupa vrår. Men inte denna höst. Rautherna har märkt av att de har en starkare koppling till sina andar och känner tydligare av A´ikas röst. De känner sig starkare, i synnerhet deras kontroll över trädens rötter och växtlighet. Trollen sover mindre, de orkar mer och äter ännu mer. Älvorna och skogsrån märker även de av en ökning i sina krafter. Älvornas magi har börjat dyka upp i en större radie där de rört sig. Men allt är inte positivt. Näcken som vanligtvis bara stör människor har börjat ge sig på skogvarelserna med. Han verkar på något sätt mer övertygande, och hans röst klingar med en underliggande klang som ekar i bakhuvudet långt efter en har hört hans röst.
De magiker bland skogens varelser har märkt att deras magi inte funkar som den ska. Den går oftare fel och ger fel effekt, en effekt även trollblodens magiker har märkt av.
När mörkret börjar krypa på rör sig skogens varelser mot en stor stenring.
Man går oftast inte hit, älvorna bor här och man vet aldrig om de är vänliga eller illasinnade. Men nu är det annorlunda.
Älvorna har kallat till rådslag och fest. I vilken ordning vet man inte riktigt.
Det är mycket som känns fel och de inbjudna är rauther, skogsrån, troll, trollblod och några tallskogsalver. Knytten är inte aktivt bjudna men det behövs inte heller. De dyker upp ändå. Även fast alla kanske inte nödvändigtvis litar på älvorna vet gemene skogsfolk att det vackra folket aldrig skulle bryta mot gästfriden, så merparten av de inbjudna dyker upp. Vissa av en underlig pliktkänsla, andra av nyfikenhet. Vad kan älvorna vilja?
På en kulle 3 dagars vandring från Gladsheim har ett stort långbord dukats upp med allehanda mat och dryck. En festmåltid som skulle kunnat utfodra byn i säkert en månad. Vid bordets kortsida sitter Älvan Sommarbrand med ett bistert ansiktsuttryck. Hon ser inte nödvändigtvis fram emot tinget, men det är ett nödvändigt ont, och ju senare de blir klara desto snabbare kan festen börja. Då merparten av de inbjudna anlänt ställer hon sig upp och tar till orda.
“Fränder. De anseligas hov tackar för att ni tagit er tid att hörsamma vår inbjudan. Som många av er troligtvis märkt lever vi i oroliga tider och att ni rest hit för att samspråka tyder på en enlighet och vilja att samarbeta som vi kommer behöva de nästkommande…” Längre i sitt tal kommer hen inte innan ett sammelsurium av kaos bryter ut halvvägs nedåt bordet då Trollet Stenskägg och knyttet Knurrgack börjat bråka om en sittplats. Sommarbrand delar snabbt en blick med sin vän Vårfrost och suckar. Det kommer bli en lång kväll…
Trots diverse dispyter och meningsskiljaktigheter under tingets gång kan ett par saker konstateras. Sedan gudarnas väg till midgård klippts har de starkaste väsena haft mer spelrum att nå sina egna agendor. Huruvida detta är något positivt eller negativt kan tinget inte komma överens om.
Mer enade är de i frågan om magins föränderlighet. Det beslutas efter mycket om och men att en temporär vapenvila skall upprättas mellan skogens folk, till det ögonblick att slöjan “lugnat ned sig och börjat beté sig som den borde, som den alltid gjort”. Det är oklart om slöjan någonsin har betett sig från första början. Det beslutas dessutom att det troligtvis är byborna i Gladsheims fel att saker blivit som de blivit. De få som påkallar att människorna inte är så illa som alla tror faller på döva öron. Det är kalhyggarnas fel, och spioner sänds till byn för att få klarhet i situationen. En liten delegation småtroll ställer entusiastiskt upp.
Vapenvila eller ej, det finns fortfarande många viljor, ibland skogens folk, och många dispyter lämnas ouppklarade. Det absolut sista som beslutas är att en ny mötesplats behöver finnas. En plats närmare byn där skogens folk kan samlas för att utbyta idéer, strategier och hemligheter. En plats som enkelt kan skyddas från Kalhyggarna. Från byn…
Sent in på natten är tinget ÄNTLIGEN klart och festen kan börja. Vad för ohyggligt opassande saker som skedde då förtäljer inte denna historia.