Tänk nu, att det enda som finns är ett tjockt, svart mörker. Det går inte att se något och det finns inget att ta på, ingen att hålla i. För det finns ingenting alls. Än så länge. På himlen lyser ingen varm sol, inte ett endaste moln svävar omkring där uppe, inga regndroppar eller snöflingor kan trilla ner, för det finns ingen himmel.
Den stora tomheten är bara ett mörkt, tomt, ödsligt hål. Utan början och utan slut. Ingenting annat. Tomheten är Ginnungagap.
Men plötsligt en dag händer det något, inte i Ginnungagap men i en annan värld som redan finns. En gigantisk jätte, ond som få, blir mördad av tre bröder. Kallblodigt ihjälslagen mitt på blanka förmiddagen. Den onde jätten, som hette Ymer, måste snabbt röjas undan och de tre bröderna släpar den tunga kroppen ända bort till Ginnungagapet där de släpper ner Ymers lik.
Där svävar det enorma liket omkring i mörkret, men efter vad som känns som en evighet hörs ett knakande. Det är liket som låter. Långt där inne i den livlösa kroppen låter det som om torra grenar knäcks. Och så plötsligt börjar kroppen spritta lite här och var. En tå vickar, en axel skakar till och det ena ögonlocket rycker.
Förvandlingen har börjat och nu blir det åka av. Ingenting är längre stilla i Ginnungagap. Hela kroppen skakar och böljar. Det låter som tyg rivs itu när kroppen börjar spricka upp och ur de öppna såren forsar blodet som rasande vattenfall och virvlande forsar. Blodet flödar. Nu bildas alla hav, sjöar, floder, älvar och bäckar.
Med en öronbedövande smäll exploderar Ymers enorma kropp och alla muskler och allt kött lossnar från benen och förvandlas till jord. Sen är det hårets tur att lossna. Allt detta hår som suttit på jättens huvud är menat att bli träd och skog. Varje hårstrå får bark runt om sig och de kluvna topparna blir trädkronor med löv av alla de slag. En nysning hörs från Ginnungagapet och träden sprids över hela världen.
Nu faller Ymers skelett sönder och marken skälver. Bergen byggs av ben och knotor. Brosk och små skelettdelar krossas och blir till stenar och grus.
Med hjälp av en orkan delas jättens ögonbryn och blir till världens alla buskar. I det som förut var Ymers kött och muskler – men nu är jord – börjar gräset snart växa, men först måste skalltaket lyftas upp så att himlen kan bli till. Den stora klump som var hjärnan kommer också till användning. Den faller isär och blir till bistra, mörka moln som varslar om regn, oväder och olycka.
Så skapas människornas värld, Midgård. Runt Midgård byggs en mur av Ymers ögonfransar. På så vis skyddas människorna mot jättarna som håller till utanför, i Utgård. I mitten av Midgård byggs till sist gudarnas borg och den får namnet Asgård.
Ymers tänder, ögon och naglar kommer också till användning. Exakt vad det blir av dem vet inte ens Völvan som du snart ska få träffa, men ögonen blev kanske brunnar? Och det allra hårdaste i varje varelses kropp – tänderna – blev nog isen som aldrig smälter. Vem vet vad naglarna kan ha blivit?