Det är en solig dag, varm för att vara i mars. Knyttet Smörblomma passar på att ta en lång promenad idag. Ända in till byn Gladsheim ska han gå. Smörblomma är klok, han vet att våren inte ar kommit på riktigt ännu och att det förmodligen snart kommer att bli kallt igen. Så egentligen borde han inte gå så långt. Men det har varit något de senaste månaderna som varit annorlunda. Något som liksom… gett mer livskraft än vanligt. Alla i skogen har märkt av det. Älvorna har dansat till längre in på morgonen, svamparna växer sig större och djurens ungar växer snabbare och blir starkare. Hamnskiftarnas pälsar har varit blankare, mer skinande. Till och med Smörblommas egna små trick har fungerat bättre än de brukar. Om Smörblomma hade varit mer bevandrad i ordens konst så skulle han nog ha beskrivit det som ett överflöd, där det tidigare varit precis nog. Men nu är han inte det, så han tänker bara att allt känns lite bättre än det brukar.
Där! Nu ser han äntligen byn. Oj, vad han har gått långt. Och det har inte ens hunnit bli mitt på dagen ännu. Smörblomma har varit snabb. Det är han stolt över. Glatt går han de sista stegen in till byn. Den första syn som möter honom är två grälande människor. Vad spännande! Smörblomma har aldrig riktigt förstått varför människor gör så, så han stannar fascinerat för att titta.
”Vill du ha två dussin ägg som betalning för att se till min ko när hon kalvar?! Förra året nöjde du dig med några stycken!” utbrister den ena av dem.
”Jag vet”, svarar den andre frustrerat. ”Men jag orkar inte arbeta lika mycket nu som jag gjorde då. Inte med helning i alla fall. Om något skulle gå fel under kalvningen och jag behöver använda magi, då vet jag inte hur länge jag är utslagen.”
”Vadå, du menar att för det priset så kommer du bara att KANSKE använda magi?”
”Nu får du lugna dig! Till och med kristpräster och godar och gydjor har bekymmer med det här. Såvitt jag vet finns det ingen magiker och knappt någon alkemist som inte är fullt sysselsatt med att försöka lösa det här problemet. Men än så länge finns det inget jag kan göra åt det. Jag har sagt mitt pris. Du får gärna fundera över saken, men just nu har jag annat att göra än att träta.”
Med de orden försvinner den ena människan in i en stuga och stänger ljudligt dörren efter sig. Smörblomma blinkar några gånger. Inget av det här har gjort honom klokare över varför människor blir så upprörda över vissa saker. Men han går vidare, för hans känsliga nos har uppfattat en underbart spännande doft från ett av husen längre in i byn. En dörr står öppen, och det är där inifrån doften kommer. Smörblomma tittar nyfiket in. Där, där bredvid eldstaden står en gryta som ryker. Det måste vara den! Men ingen är hemma. Nåväl, det kan väl inte vara så farligt att bara smaka lite. Han går fram till grytan och stoppar försiktigt ner ett finger för att…
”Stopp! Låt bli det där!” Plötsligt har en människa dykt upp i dörren, bärandes på en korg. Smörblomma hejdar sig och ser på människan.
”Lukta jättegott! Smörblomma smaka lite?” frågar han hoppfullt.
”Nej, det där är ingenting man ska äta!” svarar människan och ställer snabbt ifrån sig korgen. ”Det är en alkemisk bryggd för att binda magi, och den måste stå helt i fred tills den har svalnat. Men…” Människan ser sig hastigt omkring. ”Du kan få smaka på något annat istället? Vad tycker du om… ehm… ingefära?”
”Ingefära! JAAAA!” Det är bland det bästa Smörblomma vet. Han lyser upp som en sol under en daggfylld morgon när han får en bit ingefära av människan. Sedan verkar människan vilja att Smörblomma ska gå, men det har Smörblomma inget emot. Nu kan han ju tugga på ingefära hela vägen hem! Det här var ett bra äventyr. Nöjd med dagen börjar Smörblomma gå ut från byn och hemåt.