”Många ting är annorlunda nu. Skogen känns annorlunda. Hemsökt. Kyrkan och korset som samlade de kristna och gav syner är borta. Kraften hos de magiskt sinnade är mer fjärran och svagare än förr. En osalig ande kommer till byn om natten. Vittnen beskriver en vitklädd kvinna, kroppslös men ändå oförmögen att lämna jordelivet. Där vålnaden går förbi händer något – mjölken surnar, olyckor händer, grödor vissnar. Några säger att förstfödda av fä och kreatur har dött. Ibland syns ett spår av blod. Och vålnaden medföljs alltid av en känsla av fasa. Och eld, brinnande eld.”
En av de tillresta som sitter på andra sidan lägerelden höjer ett ögonbryn.
”Du, den här spökhistorien har jag hört förr. Låt mig gissa, det har varit så sedan urminnes tider?”
Mannen som fram tills avbrottet inlevelsefullt berättat om vålnaden ser mycket kränkt ut.
”Nej, nej, alltså detta började efter förra våren! Och så sant som jag är alkemist, det är inte bara en spökhistoria.”
”Jag har hört fler berätta om den här kvinnan”, intygar en annan av de tillresta som samlats runt elden och nickar sakta. ”Maria, tror jag att de kallar henne. Samma namn som Gudaföderskan.”
Alkemisten lyser upp vid medhållet.
”Exakt!” Han sänker rösten igen för att berätta vidare. ”Hon var en god kristen, som inte ville något annat än att hjälpa. Tillsammans med goden Järv skulle de försöka blidka de onda makter som härjade. Hon skulle offra sitt liv för alla andra. Martyr, kallas det tydligen. Men något måste ha gått fel. Folk har haft drömmar där hon kommit till dem och gråtit över att hon inte hittar vägen till Gud. Trots att hon fått en ordentlig, kristen begravning och allt! Och, vad värre är… ” Han sänker rösten ytterligare. ”Nu finns det till och med folk som har sett henne utan att ha drömt! Folk vars ord man kan lita på. Men det finns också de som gjort misstaget att se henne i ögonen… De drabbades av galenskap.”
En kvinna på andra sidan elden skakar på huvudet.
”Det är en synd att göra som hon gjorde, att ge sitt liv till en gode på det sättet. Hon borde ha lagt sin tillit hos Gud istället. Jag har hört att de hus som bär Herrens symboler klarar sig undan hennes förbannelser. Det tolkar jag som ett tydligt tecken på att hon skäms över vad hon gjort.”
”Skulle det förresten inte finnas en vacker träkyrka i byn?” En ung man lyfter frågan. ”Jag har hört talas om den men har bara hittat ett altare här i byn. Om det där med vålnaden verkligen är sant så vill jag se till att besöka kyrkan så fort som möjligt.”
”Alltså, det där är faktiskt riktigt märkligt va…” Alkemisten tar till orda igen. ”Det fanns en kyrka här förra året, men nu är den bara borta. Jag hörde nåt om att han som hade uppfört kyrkan blev som besatt under den stora stormen i vintras, som om han fått i sig alldeles för mycket att dricka eller nåt. Men varför det skulle ha fått honom att ta med sig kyrkan härifrån vet jag inte.”
Kvinnan som tidigare fördömt Marias handlingar fnyser till.
”Dumheter. Jag har hört att biskopen i Nidaros skickat bud om att det heliga korset i kyrkan skulle föras dit. Den här kyrkan är kanske så speciell att man inte kan skilja ut endast korset från kyrkan, utan hela byggnaden behövde tas med.”
”Så är det säkert.” Alkemisten rycker på axlarna. ”Jag har hört att de där biskoparna har lite konstiga idéer ibland…”
Den kommentaren resulterar genast i att han får flertalet ogillande blickar, så han byter snabbt samtalsämne.
”Men på tal om kristna grejer, så har vi numera ett stiligt altare här i byn istället för kyrkan. Det är tillägnat hon Maria, alltså Kristi mor, och det är riktigt häftigt faktiskt. Jag har hört att det finns en staty av henne på altaret, och statyn gråter blod! Eller ja, gråter ska den tydligen göra i alla fall. Jag har varit framme och tittat på den, och när den inte gråter är den väldigt fridfull. Jag fick nästan lust att sätta mig där och be något, och jag är inte ens kristen…”
”Så vad är du då? Fornsedare?” frågar kvinnan. ”Kunde väl tro det. Är det sant att era godar och gydjor inte längre kan tala med era gudar?”
”Alltså, jag blotar väl på som vanligt”, svarar alkemisten undvikande. ”Men det känns inte riktigt som vanligt. Och alla godar och gydjor jag har träffat på den senaste tiden har verkat rätt bekymrade.”
Kvinnan säger inget, men hennes min skvallrar om vad hon tycker. Den unge mannen kastar en blick på henne.
”Jag hörde två gydjor tala om att Bifrost rämnat”, berättar han lågmält. ”Jag må vara kristen, men jag tycker inte alls att det låter bra. Jag har inte hört kyrkan säga något om att Gud skulle ha gjort det, så vem har då makt nog att göra det? Och varför?”
”Det är en bra poäng”, påpekar alkemisten och ger kvinnan en menande blick. ”Vad det än är som har hänt, så verkar det ha fler konsekvenser. Har ni inte märkt att skogens väsen blivit lite knäppa? Och farliga. Riktigt farliga. Av någon anledning har de blivit mer aggressiva, och deras magiska krafter har blivit starkare. Härom veckan var det tydligen ett helt gäng troll som löpte amok. De stal en hel del mat, och försökte fånga in alla katter de kunde se. Lyckligtvis kom katterna snart tillbaks igen, men byn blev av med allt kakbröd.”
Nu ser kvinnan också orolig ut, och kastar en blick ut mot skogen.
”Det… Det låter ju inte alls bra. Kan det vara så att det blivit någon slags obalans i världen på grund av det här med Bifrost?”
”Förmodligen”, svarar alkemisten med en axelryckning. ”Magi har ju knappt fungerat som det ska heller på ett tag nu. Så något verkar vara rätt skumt. Inte ens tradionella alkemiska recept går att lita på längre.”
Han ser ut att vara på väg att säga något mer, men hejdar sig när en hålögd, uppgiven kvinna med slitna kläder plötsligt sjunker ner på stocken bredvid honom. Han verkar känna igen henne, för han räcker tyst fram en liten flaska mot henne.
”Stärkande”, förklarar han bara.
Hon tar tacksamt emot flaskan och tar en rejäl klunk. Hennes ögon tåras, men lite färg återvänder till hennes kinder.
”Jag hörde vad ni talade om”, säger hon med hes röst. ”Slöjan. Det är något allvarligt fel med slöjan mellan världarna.”