“En kall kår, en midvinternatt”
Det är en kallare vinter än det varit på länge. Den djupa snön ligger som ett täcke över både by och skog. Gladsmarks jägare kliar sig förvirrat i huvudet. Spårande av storvilt borde vara enkelt, men det verkar som att skogens djur håller sig gömda. De som av någon anledning vandrat i skogen har känt ett obehag. Det är för tyst, för lugnt. Ändå kan en inte skaka av sig känslan av att vara iakttagen.
I byn samlar invånarna sig runt eldar. Spinner ull och berättar sagor för att få tiden att gå. Det gör de varje år, men det känns inte riktigt rätt denna midvinter. Det är en tryckt stämning som ingen direkt kan sätta fingret på. Fränder har har lättare att ta till munhugg, spädbarnen är svårare att trösta och grannar är inte lika villiga att hjälpa varandra som tidigare vintrar.
Alla och envar går runt byn som en spänd bågsträng, och minsta lilla provokation kan lossa en pil i form av en spydig kommentar eller rent av handgemäng.
Då dagens ljus är som kortast och nattens mörker som längst når den spända stämningen sin zenit. Efter ett traditionsenligt midvinterblot är det i vanlig ordning dags att samlas på värdshuset för att fira. Stämningen är tryckt och trots musik, taffel och dryck i ohyggliga mängder. Det är som att byn håller andan, utan att veta varför.
Plötsligt sprakar elden till och kastar gnistor genom skorstenen mot den mörka himlen. Någon tappar fotfästet på väg till bardisken och spiller en bricka med krus över hövdingen och hennes närmaste. Turen vänder för några tärningsspelare vid ett av borden efter veckor av dåliga slag. En sträng på en spelmans luta går av.
En hade kunnat tro att detta skulle vara droppen, det som till slut skulle få byn att till sist vända sig mot sig själv i raseri. En hade kunnat tro, men istället spricker hela värdshuset upp i ett lättat skratt. De hjälps åt att torka upp det spillda mjödet och skärvorna av krus. Inga anklagelser om fusk hörs från spelarna, snarare glada tillrop om en otur som vänt. Spelmannen fortsätter snart spela och trots att en sträng nu fattas låter ackorden inte längre lika tomma och ihåliga. Folk börjar snart dansa, sjunga och bryta det bröd som tidigare hållits för sig själv. Festen varar långt in på natten.
Byn tar ett andetag. Ett sådant andetag en tar då en varit under vatten för länge.
På andra sidan verkligheten drar gudarna en lättad suck. Deras värv hade lyckats. Nu var det upp till Midgårds invånare att göra resten av arbetet. Det som gudarna själva inte kunde utföra, så länge Bifrost fortfarande lös med sin frånvaro.
Nu är det en tid av ro och fest. Nu är det åter en tid av gemenskap och grannsämja. Hur länge den tiden varar… Det kan inte ens gudarna veta.
