Hjorvard var den tredje sonen till en hirdman hos en viking i Birka. Hjorvard växte upp och lärde sig slåss, men han längtade alltid efter något annat. Han lyssnade alltid intensivt när de kringvandrande sagoberättarna kom till Birka och drömde sig bort till andra platser. Hjorvard drömde inte främst om stora städer, guld och rikedom. Nej, hans längtan stod till de stora vidsträckta skogarna i norr, sagoväsen och varelser som det talades om i sagorna men han aldrig hade fått se. Speciellt en sagoberättare, Hassel, rörde vid hans längtan och väckte en oro i honom. Hassel berättade om en avlägsen plats där älvor, svartfolk och troll levde. Hassel hade sett skogsrået dansa med skogens alla djur och knytt leka under granarna. Det fanns sjöar och ängar och mångahanda djur. Platsen låg på väg mot Nidaros uppe i landet som varken tillhörde svearna eller norrbaggarna, och kallades för Gladsmark. För Hjorvard blev Hassels ord som en eld i bröstet. Några dagar senare försvann Hjorvard för alltid från Birka.
Hjorvard vandrade med lätta steg. Han kände livet i sig på stigen där han vandrade. Han gick tyst genom markerna och skogarna och kände sig allt mer hemma i dessa vilda skogar. Hans frihetstörstande själ kunde lyfta här där inga förväntningar fanns på att han skulle vara si eller så. Han hittade en plats mellan en bäck och en höjd där träden verkade sträcka sig extra stolt mot skyn. Han såg upp på himmeln som var mörk i sensommarkvällen. En stjärna föll och Hjorvard kände att det var här han skulle sätta bo. Han såg in i lägerelden och såg i lågorna en by där folk fick bestämma själva vad de ville göra och vad de skulle tro. Han såg väsen och varelser röra sig i byn och att de levde sida vid sida med folket. Hjorvard vaknade nästa dag vid den falnande elden. Han var osäker på om han sovit alls, men var full av energi och satte igång. Hjorvard började bygga sin by som i hans tankar fick namnet Gladsheim.
Yxhuggen mot trädstammarna lockade till sig skogens folk. Knytten kastade kottar i huvudet på Hjorvard, som skrattande kastade tillbaka. Knytten lekte gärna i Hjorvards närhet och en del av leken blev att de samlade kottar till hans brasor om kvällarna. Skogsrået såg hur vänlig Hjorvard var mot knytten och en morgon när Hjorvard skulle gå och hämta vatten i bäcken såg han att det fanns en brunn i skogsbrynet. Skogsrået smög bakom några träd i skogen och Hjorvard tackade för hjälpen. En dag när Hjorvard letade efter lämpliga träd att använda i bygget började träden tala med honom. Vissa träd var tydligen hem åt nymfer eller trädandar. Hjorvard frågade om alla träd var bebodda varpå en nymf kom ut ur sitt träd och visade honom vilka träd som inte var bebodda och som kunde huggas ned. Hjorvard tackade och lovade att aldrig röra några bebodda träd eller skada någon av skogens varelser, någonsin. Nymfen log mot Hjorvard och han var förälskad.
Allt eftersom tiden gick fick Hjorvard vänner i skogen. Han hjälpte skogens folk när de bad om det och de hjälpte honom. En vätte räddades där hon satt fast under en sten, en tomte fick dela på maten när han åt. Hjorvard kunde komma ut på morgonen och hitta nötter och bär utanför dörren. Trollbloden höll sig på sin kant men de var inte aggressiva. Så här ville han leva, tillsammans med skogens alla varelser. Hjorvard var nöjd med sin tillvaro.
En dag vandrade det in ett ungt par i gläntan där Hjorvard byggt sitt hus. Det unga paret frågade om de fick bygga en boning i närheten av Hjorvards hus. Hjorvard berättade att han levde i samförstånd med dem som bodde i skogen omkring, och om de kunde tänka sig att leva på samma sätt så var de välkomna. Ungdomarna berättade att de varit på väg länge för att hitta en plats där de fick leva tillsammans utan att ätten tog beslut om att de borde gå i brudsäng med någon annan.
Tiden gick, och då och då kom det människor som ville bosätta sig i den växande byn. Alla var på väg från något; någon hade slagit matmor, en annan var en förrymd träl som ville vara fri, en tredje var fattig och ville ha något eget. Några kom för att de hade antagit den nya religionen med vite krist och inte ville bo kvar i en by där de hånades för det valet. Andra som kom var asatroende söderifrån som oroades över kontinentens kristnande. Andra trodde på naturens alla andar. Alla ville ändra något, komma bort från något eller börja om. Hjorvard välkomnade alla och meddelade att på den här platsen, Gladsheim, skulle varje person, människa eller skogens varelser respekteras. När byn växte började byborna hålla rådslag om saker de behövde besluta om. De kallade rådslagen Gladsting, och på ett sådant möte valdes Hjorvard till hövding i byn.
Hjorvard styrde sin by fridfullt. Åren gick, och människor och varelser levde i harmoni. Någon gång hände det att folk var osams, men Hjorvard medlade och lovade innerligt att ingen människa skulle skada någon av skogens varelser.
Vartefter åren gick ändrades trollblodens inställning mot byn. Från att ha varit neutrala men avvaktande mot byn verkade de komma och leta efter något. De kunde komma in om nätterna och fråga efter sina saker. Hjorvard försökte medla och hävda att ingen från byn tagit något av dem, men de fortsatte att tala om sin försvunna skatt. Nog för att Hjorvard hittat konstiga föremål i skogen och tagit med sig något ibland, men att han skulle att stulit något? Nej, det ville han inte medge.
En dag när han vandrade runt i skogen hörde han ett fasansfullt skrik. Det var inte mänskligt; det lät som gnisslande trä, som ljudet av storm i trädkronor, fastän denna dag var alldeles lugn. Hjorvards hjärta frös och han rusade mot ljudet. Över stock, över sten sprang han. När han närmade sig ljudet rusade en nymf mot honom. Den sköna nymfen, som han hade lovat aldrig skulle skadas, stod på rykande kvistar och med skälvande kropp. Han kunde tydligt se att hon hade ont, och var döende. Hon föll ihop, och medan hennes skepnad upplöstes hörde den förtvivlade Hjorvard hur någon närmade sig. En rasande trollblodsshaman stirrade hårt på honom.
- “Du!”, skrek hon, “förbannad vare du som låter din ras komma till vår skog och förstöra. Ingen skulle skadas, lovade du vid allt heligt! Vår skatt är borta, förskingrad. Det är du och din by som har tagit den! Jag dömer dig och din by, för evigt skall ni vara förbannade. Ingen som styr byn eller dess hövding skall kunna hålla sig vid liv i mer än ett år – ingen!”
Hjorvard rusade efter några sekunders chock vidare mot gläntan där flera av trädnymfernas träd funnits. Han såg på avstånd att den sköna nymfens träd, den fina björken, var nedhuggen, och byborna hade nästan sågat sig igenom den ståtliga ek som annars stolt ockuperade en central del av gläntan. Han såg hur två av hans bybor just sågade det sista genom stammen när han kom in i gläntan. Förblindad av tårar och sorg rusade han mot dem och såg inte att trädet föll mot honom – och landade rakt på honom. Hjorvard dog där, den dagen. En trädnymfs träd krossade honom. Trollblodsshamanen gjorde blodoffer med Hjorvards blod, och förbannelsen föll över byn och dess alla kommande hövdingar. De båda som fällt trädet hade ingen aning om att deras val av stock till plankor i deras stuga var det som orsakade Hjorvards död och den förbannelse som tycktes vila över byn då, nu och för all framtid.
