De storslagna fester kung Hrotgar hördes långa vägar över land och sjö. Men de glada utropen och berusade männens glada sånger nådde inte bara män. Monstret Grendel blev avundsjuk och bestämde sig för att närvara, på sitt eget sätt. Ty männen som firade var också de monster som dödade Grendels far. I tolv år led Danmark och kung Hrotgar av blodbad och död. När hoppet nästan dött ut anlände Beowulf. Trots hån och skalla rop från Hrotgars man, varav Unfereth svärdsväktaren var en av dem. Tog Beowulf saken i egna händer, obeväpnad kastade sig Beowulf på Grendel och slet av honom armarna med sina bara händer. Monstret flyr för första gången, i chock och dödligt sårad. Men se trots att Grendel var ett monster, var han utav en älskad. Grendel flyr till sin moders boning, en grotta under en sjö.
Grendels mor känner sin sons sista andetag i sina armar och vrålar ilsket från sin grotta. Grendels mor är en inte en vanlig människa utan en vatten häxa.
Och i hämnd för sin sons död fortsätter attackerna mot Hrotgars salar. Men se inga vanliga vapen kan döda vattenhäxan. Liksom inga vapen kunnat rå på Grendel. Och Beowulf står stolt och lovar att han ska döda häxan med eller utan vapen.
Då kommer Unfereth med stöd. Ty han är en man som inte själv vågar möta döden i vitögat men en man med ett förtrollat svärd. Hrunting, ett svärd han ärvt och som aldrig svek sin bärare. Beowulf tog svärdet och gav sig av för att dräpa Grendels mor.
Men se Grendels mor var ingen enkel sak att dräpa ty hon befallde över sjömonster, bestar som rev och slet. Beowulf svingade sitt svärd men svärdet stannade vid häxans huvud. Svärdet som inte kunde svika hade svikit Beowulf, inga slag gav någon effekt på häxan.
Häxan slog honom till marken, och vore det inte för hans rustning skulle han vara död. Sen såg han det, på häxans vägg. Ett svärd som lyste av mystik och makt. Beowulf tog det gamla svärdet och svingade det mot häxan. Han kunde känna hur svärdet klöv häxans kött och blodet droppade. Häxan föll.
Rauthernas uppkomst
För länge sedan – i en tid av svält och sjukdomar i norra Svea – övergavs små barn i de djupa skogarna. Skogens Ande grät för de små liven och sände skogsrået A’ika att finna barnen ett nytt hem. Under en lång tid kämpade det ömsinta skogsrået med att finna nya hem till barnen, och när hon till slut insåg att detta inte var möjligt axlade hon själv rollen som deras vårdare.
Hon tog barnen med sig till den djupa skogen i Svea som var genomsyrad av naturmagi. Denna magi omfamnade barnen och efter en tid förändrades dem till mer än människobarn: de blev en del av skogen. Skogsrået kallade barnen ”Ra’Uth”, vilket betyder skogens barn.
Tiden gick och rautherna, som de nu benämndes i folkmun, fortsatte med uppgiften deras “Moder” fått – att rå om och ge hem till de utstötta och utelämnade barn runt om i Svearikes skogar. Skogsrået självt upphöjdes av Skogens Ande som väktare över sitt folk, och sågs nu som både en Mor och en Gudinna.
Rået A’ika är sedan många hundra år borta från fysisk form. Endast ett fåtal levande rauther över 1000år kände henne personligen (alltså inga deltagare så gränsen går vid 1000år på deltagares ålder). Alla rauther härstammar från samma plats och det är nu andra rauther som tar hand om de övergivna barnen. Rautherna vårdade förutom de bortglömda även skogen och dess djur. Från skogsmagin som nu genomsyrade dem lärde sig rautherna att hela naturen och dess invånare samt paralysera inkräktare. Dessa två förmågor är en inneboende kraft i alla rauther, men de behöver ta styrka från jorden, träden och skogen själv för att kunna utföra sin magi.
För att rautherna ska lära och förstå världen skickas varje rauth ut på en resa för att finna sin plats i skogen och sitt totem.
De blir valda av ett totem och vet då sin plats.