Sommaren har givit vika för hösten, och nådens år 1054 började nå sitt slut. Löven gulnade och skördefesten flög förbi. Hövdingen styrde, vissa talade om hans rådighet, andra om hans arrogans, men ingen kunde förneka att det var lite lugnare nu. Likt mattan av löv lade sig världen till ro runtom Gladsheim, det var fred.
Nu är det missnöjets vinter, gjord till en underbar sommar av detta nya styre. Alla moln som lade sig över byn är skingrade, och all oro … djupt i berget sover han tungt. Det går dock att strypa det som är ännu ungt.
De sitter nöjda talandes om höga despoter, silver och handel. Ringbeklädda händer smeker bägare fyllda av sydländskt vin. Oliver, norsk fisk, och götiskt vete täcker deras bord. De trippar till silkestäcken varmt omfamnade av käraste. Bortglömt är stridens dån och det som vandrar i natten. Bortglömt är stora segrar och tusen sköldars dundrande. Jarlens stränga order utbytta med handelsmannens friska rop.
De ler sköna leenden, bland goda vänner. De tror att tiderna kommer att bli bättre – att deras gudar står dem bi. Borta är forna tider, borta är gudarna, borta … gamla demoner.
De har glömt mig.
Jag sitter här och förtvinar, förvisad från ljuset och deras goda gästabud. Förvisad från freden. Min kropp är inte längre min, den är de andras. Mina svarta ögon möter inga lustna blickar. Min själ känner inget av deras gudar. Vad vill de mig?
Jag är inte formad för fina gästabud. Inga silkestäcken håller min massa, har ingen mun för sydländskt vin. De vägrade mig tidigare. Grovt mejslad och formad av min olägliga död lämpar sig ej mina drag för fina tyger och fred.
Jag har har ingen plats i denna skönhetens tid med dignande vete och skrattande barn.
Den med ingen roll att spela måste forma den själv, med yxa och järn.