Skörden är klar för året. Räcker maten till nästa år? Det vet endast gudarna. Medan de andra, de i byn, sitter där och stoppar i sig.
Det isar genom hela kroppen. Arbetet i skogen är hårt. Veden behövs för att överleva kylan, men de sitter där i värmen.
Dagarna i ända sliter vi. Det är vår lott i livet. Vi som brukar jorden, vi som sliter i skogen, som offrar våra kroppar för att möjliggöra livet. Men de sitter fortfarande där. I höga hallar, med borden fyllda av mat och guld i högar. Guld i säcken, guld under kudden, guld under husknuten. Guld har besatt deras själar. Hövdingens eget garde går runt som om de bestämmer. De tar vår mat och vi får smaka på påken om vi protesterar. Hövdingen gör ingenting.
Sen urminnes tider har vi levt samman med dem. Vi har alltid vördat vår del av överenskommelsen. Avtalet är att det är vi som lever av landet, vi som producerar varorna. Vi levererar till dem och de säljer vidare. Guldet delar vi mellan oss, men guld har besatt deras själar.
Allt för länge har de förtryckt oss. Gladsheim låter oss inte komma till tals, låter oss inte rösta vid ting! En ynka röst har vi fått i deras råd när vi är hundratals fler än dem!
Det här kan inte fortgå. Gladsheim är en del av Gladsmark, och vi som bor i Gladsmark, vi som brukar jorden, som håller med fän, som hugger skogen. Vi som är hjärtat till att det finns ett Gladsheim. Vi har fått nog!
Ej längre kan vi tolerera hur de behandlar oss. Det är dags att gå folk ur huse, det är dags att samlas, att organisera oss. Vi är Gladsmarks bönder, och Gladsheim är vår rätt. För utan oss kan ingenting finnas. Och vi tänker inte längre vara tysta!