Tyst ligger den tjocka dimman över Gladsheim denna kyliga morgon. Nattens mörker har passerat, även om solens svaga morgonljus knappt når genom dimmans täcke. Ljusen i husen är sedan länge släckta, åtminstone de som syns utåt. Men ett svagt sken sipprar genom springorna i fönsterluckorna till Korpen.
En ensam gestalt hastar fram. Manteln är fuktig och stövlarna knarrar mot dimfrosten på marken. Han stannar, ser sig över axeln, och knackar tre gånger på trädörren.
Tystnad. Sedan ett ljud av en reglad dörr som lossas, och en röst viskar:
– Vad gäller det?
– Volmar lever.
Kodordet viskas med ett snett leende.
Dörren öppnas på glänt.
Inne i stugan sitter ett dussin personer kring ett bord, belamrat med kartor, halvfulla träskålar och en ljusstump som kämpar för sitt liv. Doften av tjära och talg fyller rummet efter husbondens försök att täta huset inför den stundande vintern. En skogskvinna från utkanterna flätar en korg medan hon lyssnar. En munk i klostrets svarta kåpan sitter spänd, med en rulle pergament gömd innanför rocken. Och längst bort i hörnet sitter en gammal smed och försöker viska, utan att lyckas särskilt bra.
– Jag säger ju, boken måste finnas kvar! Jarlen kan inte ha bränt den…
– Sssch! Inte så högt! viskar någon, men det är redan för sent.
Alla stelnar till när ett ljud hörs utifrån. Fotsteg i frosten, eller var det bara vinden? Ljuset fladdrar. En stund vågar ingen andas.
Sedan, långsamt, lutar smeden sig fram, ögon som glimmar i skenet.
– Om vi ska resa oss mot Jarlen, måste vi hitta lagboken. Utan den… finns ingen rättvisa kvar att strida för.
– Lagboken behövs för att återställa ordningen, viskar en ung gråfot, men först måste vi samla artefakterna för att besegra honom. Om du inte har tänkt bekämpa Jarlen genom att slå honom i huvudet med lagboken.
Tystnaden bryts av ett dämpat fniss. Den unga regnspiran i hörnet höjer sitt träkrus.
– Då får vi väl börja med att hitta artefakterna innan Jarlen hittar oss, eller hur?
Ett par tysta skratt följer. Spänningen lättar ett ögonblick, men bara ett. För någonstans i mörkret hörs en dov smäll, som av en dörr som slagit igen.
Alla blir stilla igen. Någon blåser ut ljuset.
Mötet får fortsätta en annan dag. Nu har de arbete att göra.