Det närmade sig årets mörkaste dag i Gladsheim och i år var inget som vanligt. Men det var inte heller så stor skillnad som man hade kunnat tro i somras. Många flydde byn när jarlen blev hövding. Men inte alla. Tjalve hade ingenstans att ta vägen så han stannade. Här hade han familj och djur. En liten gård. Och det gick att leva i byn. Det gick att ha ett liv. Allt var inte misär.
Först var det hemskt. Jarlen slog ned som en storm i byn. Förbjöd saker. Straffade folk. Men sen blev det ändå som så att det gick att leva. Jarlen koncentrerade sig på att utvidga sitt område. Han var borta mycket när han kuvade andra byar. Kvar i byn var Jarlens garde som sniffade upp alla som ens tänkte tanken på att göra motstånd. Så Tjalve höll sig undan. Tog hand om familj och djur. Och levde. Ett kuvat liv, men likväl inte ett liv av terror eller våld. Det gick att uthärda. Om du bara höll huvudet nere och ibland tittade bort.
Det spelades kanske inte musik på värdshuset hela nätterna – men visste du var du skulle gå så gick det att avnjuta musik och vänner på undangömda platser och såg till att komma hem innan det blev mörkt. Handeln kanske till och med gick bättre än vad den gjort innan. Jarlens nätverk var stort och han satte Gladsheim på kartan. Tjalves mumlade sitt motto när han gick hemåt.
”Håll huvudet nere. Sköt bara ditt eget.”
Livet fungerade.
På årets mörkaste dag offrade de några av sina djur till Frej. Tillsammans med grannarna firade de i det lilla. Korkade upp tunnorna med öl. En grupp liten nog att inte väcka något intresse från gardet. Tillsammans utbringade de tre skålar.
En skål till Oden. För styrka och makt. Tjalve smålog åt ironin.
En skål till Njord och Frej. För frid och god skörd. Ännu ett småleende.
Och en skål till Brage där det sedvanligt skulle utlovas ett vidlyftigt löfte om storheter som skulle ske under det nya året.
”Jag ska vara här om ett år igen. Jag ska hålla huvudet nere. Inte väcka uppmärksamhet. Bara vara.”
Grannen tittade på honom innan hon avlade sitt eget löfte.
”Jag ska inte förlora någon mer i min familj. Jag ska sköta min gård.” Och lite upproriskt viskade hon så tyst att nästan ingen kunde höra. ”Volmar lever.”
Tjalve låtsades inte höra.