Fader Theofilus satt böjd över sin bibel och försökte fokusera på Lukasevangeliet kapitel 2. Utanför ven snöstormen runt klostret. Vinden hade ökat under kvällen, mörkret kändes tryckande. I skenet från den lilla oljelyktan läste Theofilus med darrande stämma.
“Factum est autem in diebus illis, exiit edictum a Caesare Augusto ut describeretur universus orbis…”
Han tittade upp från bibeln, vindens tjutande hade ändrat karaktär, han hörde ylande röster i den. Oformliga, uråldriga väsen vrålade sitt ursinne som om de försökte bryta sig in genom porten. Så här hade det ofta varit sedan de odöda hade tagit över byn.
Om de kristna hade haft det svårt innan var det inget mot hur det var nu. I början hade de fortsatt med sina processioner genom byn. Men efter att de blivit överfallna av jarlens män flera gånger hade de slutat, dragit sig tillbaka till klostret och hållit sina gudstjänster innanför dess väggar. På något sätt verkade det som att de odöda inte kunde ta sig över klostrets tröskel. Här var Kristus makt för stor för dem. Även om klostret inte längre kunde hålla sina gudstjänster i det öppna försökte de ändå fortsätta att utföra kristna handlingar bland byborna. De gav mat åt de hungrande, helade de som var sjuka, precis som tidigare men nu mer i lönndom. Byborna kom smygande till dem för att fira gudstjänst. Trots att djävulen i jarlens skepnad hade tagit över byn tänkte de inte ge upp, men det var farligt. Flera av systrarna och bröderna hade blivit hotade, slagna och bespottade av jarlens män. En gång hade Broder Botfrid pryglats halvt medvetslös då han blivit påkommen med att be för några bybor.
Nu var det vinter. Snön hade kommit tidigare och mer intensivt än vad de var vana vid. Och vinden. Den var mer bitande och kallare, som om den kom ur gravens dödskyla. I den hördes rösterna. Hårda, elaka, längtande, likt förlorade själar som vrålade ut sin förtvivlan och illvillighet. Theofilus fortsatte läsa.
“…ut profiteretur cum Maria desponsata sibi uxore praegnante…”
Då hörde han sina bröder och systrar från övervåningen. De sjöng klart och tydligt som om de försökte betvinga snöstormen.
“Hodie Christus, natus est!”
Theofilus log och reste sig upp. Det var dags att fira julnattens mässa i klostret.