Snön börjar smälta i Gladsmark. Det droppar från taken.
Lagboken är borta. Uppeldad säger några. Undangömd säger andra.
Istället är den ersatt av strängare lagar.
Musik – förbjudet.
Att träffas i grupper – förbjudet.
Att på något sätt uppvigla mot jarlen – förbjudet.
Att på något sätt förlöjliga jarlen – förbjudet.
Listan är lång och temat är tydligt. Jarlen är en enväldig härskare.
På kvällarna låter Jarlen nattväsena löpa amok i byn fastän han har makten att stoppa dem. En rädd befolkning håller sig på sin plats, odlar sina grödor och sköter sin boskap. Folk håller sig lugna och hittar inte på något tok. Jarlen kan koncentrera sig på att sprida sin makt till närliggande byar. Istället har hans underhuggare fullt upp med att lagföra alla som bryter mot lagarna. Dödsstraffen haglar.
En ensam tussilago tittar upp bredvid avträdet och i skuggorna viskas det.
Det viskas om att jarlen inte längre är odöd. Att Nidhöggr välsignat Jarlen genom att göra honom till levande människa. En gåva som om det är sant skulle vara unik.
Det viskas om att en mäktig biskop med följe är på väg till Gladsheim för att svara på det rop på hjälp som skickades förra sommaren från byn.
Det viskas om att någon av en slump hittat en lösning på problemet med nattväsena.
Det viskas om att en kung som ska komma för att rensa hela området från ondska.
I skogen sjunger göken. På Korpkullen var det någon som såg en korp. Kanske den första av många. I skogen viskas det högre, mer som ett uppdämt skri – för i skogen viskas det om uppror. Det viskas om knutna nävar som inte längre är gömda i fickan. Det viskas om markvakter som slåss för ljuset och de goda gudarna och det viskas om att Volmar lever.
Bäcken är inte längre frusen till is. Näcken hörs spela på sin fela.
Det är vår i Gladsmark, och med våren brukar hoppet komma. Frågan alla ställer sig i år är: Vågar jag ens hoppas?